» Jag började älska Tyresö ganska tidigt

Ingvar Carlsson skulle inte skriva mer. Efter ”Ur skuggan av Olof Palme” och ”Så tänkte jag” hade han sagt det han ville säga. De två böckerna var hans politiska memoarer och han kände sig nöjd. I nästan tio år. Sedan tänkte den förre socialdemokratiske ledaren och statsministern om. Han fick en idé om hur hans erfarenheter skulle kunna vägleda andra människor, i synnerhet unga.

Våren 2014, några månader innan han fyllde 80, låg ”Lärdomar” på bokhandelsdiskarna.  

Ett halvår senare är Ingvar Carlsson inbjuden av Arbetarnas Bildningsförbund på Södertörn att berätta om boken, men mötet kommer också att handla om hans kärlek till sin hemkommun Tyresö.

När Ingvar Carlsson parkerar sin blå Skoda intill kulturhuset i Handen är det bara en kvart kvar tills han ska prata, och teaterlokalen har börjat fyllas.

– Förlåt att jag ringde och tjatade, säger ABF:s ansvariga när han äntligen kommer.

Hon har redan sålt fler än 50 biljetter, var lite nervös och hade nog trott att ­dagens talare skulle dyka upp något ­tidigare, därför telefonsamtalet.

Hon kunde inte veta att han aldrig missar ett möte.

– Jag tror faktiskt aldrig att jag har gjort det, säger Ingvar Carlsson medan han hänger av sig rocken, och får välja mellan mikrofon och mygga.

Ytterligare ett 20-tal personer hittar ­vägen till konsertsalen i Handens kulturhus innan ABF:s ombudsman Pelle Svensson hälsar publiken välkommen. Ingvar Carlsson hejar till höger och vänster och nickar igenkännande till en äldre man med rullator i första raden. Det är John Nordqvist som fram till 1988 var kommunalråd i Haninge.

– Vi har träffats förut, säger Ingvar Carlsson.

Nyss korsade han gränsen som skiljer Tyresö från Haninge. Han bor i Trollbäcken.

– Man kan inte bo närmare Haninge utan att bo i Haninge, säger han.

I det välfyllda kulturhuset i handen ska han tala om den nya boken. Hans tredje, och sista. För nu blir det inte fler. Även om han sa precis likadant efter den förra.

– Jag har fyllt 80 och det har varit en arbetsam höst, berättar han.

För publiken i kulturhuset berättar han varför det trots allt blev en bok till. Mer än tio år hade gått efter ”Så tänkte jag”, och han hade börjat fundera på att skriva igen men hittade ingen bra ingång. Inte förrän den helg, vintern 2012, då han satte sig ner med block och penna hemma på Gudöterrassen.

– Då fick jag idén att alla kapitel i boken skulle sluta med en lärdom.

Och så blev det. På bokens 182 sidor skriver han bland annat om att leva som man lär, om att ensam inte är stark och om att våga vara ledare. Det senare uppehåller sig Ingvar Carlsson en hel del vid när han möter publiken i Handen. Han har aldrig försökt dölja att han inte var redo att bli det socialdemokratiska partiets ledare, än mindre Sveriges, då Olof Palme mördades 1986.

Han skriver: ”Jag hade inte en tanke på att bli statsminister. Den drömmen var aldrig min”.

Och ändå blev det så. Därför att svenska folket hade drabbats av en chock och för att en ny regeringschef snabbt måste ta över ansvaret. För att visa att svensk demokrati fungerar. Därför att han inte hade något val.

Han skriver: ”Det kändes omänskligt tungt”.

Den 3 mars 1986, tre dagar efter Olof Palmes död, utsågs Ingvar Carlsson av en enhällig partistyrelse till det social­demokratiska partiets femte ordförande. Den 12 mars valdes han i riksdagen till statsminister. Dagen därpå läste han upp sin första regeringsdeklaration.

Att Sverige fick en statsminister med hemadress Tyresö betydde inte att landet nu styrdes därifrån. Säkerheten krävde att familjen bodde i Stockholm – ”tvångsförflyttades” med Ingvar Carlssons egna ord. Och han var tvungen att ständigt ha livvakter kring sig.

De skulle vara med till och med när han gick i skogen. En livvakt framför honom och en bakom. Men det gick han inte med på. Promenaderna var hans avkoppling i en krävande tillvaro, då han efter förlusten av Olof Palme dessutom hade svårt att känna arbetsglädje. Till slut lyckades han avstyra att vakterna gick med.

– Jag hade kompass. Det var säkrare än något annat. En bil körde mig ut till Tyresö, och ibland kunde vi få en hel helg därute. Och så gick jag. Ner vid Åva, eller på Haningesidan. Ensam, berättar han.

Ingvar Carlsson rör sig ledigt mellan stort och smått, och hans publik är uppmärksam. Han berättar om uppväxten i Borås och om sitt fotbollsintresse, om vänskapen med Olof Palme som var så stark trots deras mycket olika bakgrund – han själv i arbetarklass och Palme uppväxt på Östermalm – och delar med sig både av det han är stolt över och det han djupt ångrar.

– Jag formades som människa i Borås, och har med mig därifrån att det inte ska vara för stora skillnader mellan människorna på samhällsstegen.   

I kulturhuset i Handen såväl som i boken kommer ord som ansvar, tillit, förtroende och plikt ofta på hans läppar. Det är uppenbart att han har blivit besviken på makthavare som inte tagit detta på allvar. Som inte lever som de lär.

Ingen i salen verkar tycka att den förre statsministern borde sopa rent framför egen dörr. Han är bland vänner och deras uppfattning om honom är att han är ärlig och trovärdig. Därför håller de med då han hävdar att den som inte lever som hen lär, den ska inte bli politiker.

– Är man folkvald, och framför allt om man är socialdemokrat, måste man ta ansvar för det man gör, slår han fast.

Efter en halvtimme lämnar Ingvar Carlsson över till åhörarna. En hand räcks upp. Hur var det med det överraskande telefonsamtalet i augusti 1958? Då Olof Palme undrade om han ville komma till Stockholm och jobba med honom och Tage Erlander. Varför fråga just denne 23-åring?

– Ska jag vara riktigt ärlig så var jag inte kvalificerad för jobbet. Jag visade allt jag skrev för Olof och Tage i början, och de ändrade mycket.

Att de tog kontakt tror han själv beror på att han hade läst in en pol mag-­examen på mindre än halva tiden – två år, istället för fyra och ett halvt.

– Inte för att jag var mer intelligent än alla andra, skyndar han sig att säga. 

– Men jag hade gått så många av arbetarrörelsens kurser hemma i Borås att jag redan kunde mycket av det som var nytt för de andra.

Innan mötet avslutas har också frågan om Olof Palmes mördare kommit upp och Ingvar Carlsson hänvisar till sin första bok, ”Ur skuggan av Olof Palme”. Han håller med det förra kommunalrådet John Nordqvist om att socialdemokratin är förändrad, men säger att globaliseringen ju har lett till förändringar på alla områden.  

Sist avslöjar Ingvar Carlsson att detta kan vara hans sista offentliga framträdande. En lärdom som han vill förmedla är just att man ska sluta i tid.

Innan han återvänder till Tyresö utvecklar Ingvar Carlsson sina tankar om det som varit hans hemkommun i över 50 år. Han har aldrig haft en tanke på att flytta någon annanstans.

– Jag började älska Tyresö ganska snabbt, säger han.

Ändå var det en slump att familjen bosatte sig där.

– Man hamnade ju där man fick en lägenhet. Då visste jag ingenting om ­Tyresö.

Även om hela hans liv har handlat om politik, så engagerar han sig inte i den lokala. På 1960-talet var han under ett par år ordförande i Tyresö Arbetarekommun, men slutade när det kolliderade med hans övriga politiska engagemang.

Fotbollen, däremot, har en trogen supporter i den förre statsministern. När socialdemokraterna var i opposition 1976–1982 och dottern Pia samtidigt spelade i Tyresö FF, då tog han chansen att engagera sig.

– Jag var speaker i Nybodahallen vid varje match. Det var en otrolig period för föreningen. Vi vann både serien och cupen, minns han.

Ingvar Carlsson skiner upp, men glädjen slokar lite när han beklagar den utveckling som ledde till att Tyresö Fotbollsförening i somras försattes i konkurs. Han hoppas att något nytt byggs upp.

Sedan är vårt samtal slut. Ingvar Carlsson avslutar med att säga att han nu vill leva ett vanligt liv, utanför offentligheten. Så vanligt det nu kan bli, då lunch med en tidigare justitieminister – Anna-Greta Leijon – och möte med en före detta finansminister – Kjell-Olof Feldt – står i kalendern bara de närmaste dagarna.

Hur som helst, har han nu bråttom hem till Trollbäcken. Han håller på att tvätta, men hann inte klart innan han gav sig iväg till Haninge, ursäktar han sig.

Ingvar Carlsson föddes i Borås 1934. Den 9 november fyllde han 80 år.

Han gifte sig 1958 med Ingrid Melander som också är från Borås. Samma år blev han sekreterare i Statsrådsberedningen, därefter utbildnings- och kulturminister, bostads­minister och var vice statsminister när Olof Palme mördades den 28 februari 1986. Han efterträdde Palme som ledare för det socialdemokratiska partiet och som Sveriges statsminister.

Han var statsminister 1986–1991 och 1994–1996.

1996 avgick Ingvar Carlsson och efterträddes av Göran Persson.

Ingvar Carlsson flyttade till Tyresö kommun 1962. Den första bostaden i Stockholm var en lägenhet i Kallhäll. Vid slutet av 1960-talet var Ingvar Carlsson under några år ordföran­de i Tyresö Arbetarekommun.

Det är fantastiskt att vi har ­denna Tyresta nationalpark. ­Mindre än en timme från Sergels torg, med tunnelbana och buss, väntar utmärkta vandringsleder med unik urskog. Mest tycker jag om sjösystemen. Vid ­Stensjön, Långsjön, Årsjön och Gammeltjärn, alla i gränslandet mellan Tyresö och Haninge, upplever vi alla årstider naturens skiftningar.

Ur ”Lärdomar. Personliga och politiska.” av Ingvar Carlsson.

Populär lånebok

Biblioteket i Tyresö centrum har fyra exemplar av Ingvar Carlssons senaste bok, ”Lärdomar. Personliga och politiska”. Sedan utgivningen i mars har 26 lån gjorts.

– Han är så klart extra intressant för att han bor i kommunen, säger bibliotekarie Petra Rolfsdotter.

Intresset för den nya boken har smittat av sig på hans tidigare två, ”I skuggan av Olof Palme” och ”Så tänkte jag”, så att också dessa hämtas ut oftare nu.

I slutet av november berättade Ingvar Carlsson om sin nya bok i kulturhuset i Handen. På biblioteket som ligger i samma byggnad var då samtliga tre exemplar av boken utlånade, och hade sedan utgivningen varit utlånade 35 gånger. Den som tog vägen in till biblioteket efter föredraget med förhoppning om att omgående få tag i boken, fick snällt ställa sig i kö för att så småningom få låna den.