Landets största sprinter, den internationella stjärnan Linda Haglund, åkte plötsligt fast för dopning. Det var en katastrof. För vår reporter berättar hon nu exklusivt om de turbulenta åren, sin fina uppväxt i Trollbäcken och varför hon var med i TV-programmet Mästarnas Mästare.
– Det var roligt att vara med. Folk kanske tycker att vi skrattar bort hela programmet. Men vi hade det verkligen trevligt, säger hon.
Linda Haglund möter Magasinets reporter i idrottshallens cafeteria under lunchpausen. Hon arbetar som idrottslärare. Hon ger normalt inte intervjuer. Det är som hon repeterar sitt liv om och om igen, menar hon. Detsamma gäller fotografering, hon känner sig sönderfotad.
– Det är en själslig grej för mig, man blir så söndermanglad.
Linda flyttade till Trollbäcken från Gubbängen när hon gick i årskurs sex och började i Hanvikens skola. Där fanns en idrottslärare, Astrid, som uppmanade Linda att gå ner till friidrottsträningen på Hanvikens IP.
– Hon hade pratat med Affe Glesing som körde ett stort projekt med Hanvikens SK. Jag var en ganska blyg tjej som spelade fiol, men jag var alltid snabbast på att springa. Jag gick ner dit en onsdag. Det var så otroligt mycket balla tjejer där som såg så tuffa ut och jag stod där med mina flätor och min gympadräkt. Jag vände och cyklade hem. Men idrottsläraren gav sig inte och uppmanade Linda att gå ner igen. Nästa dag cyklade Linda tillbaka och då visste Affe att hon skulle komma.
– Jag satte mig i ett hörn på läktaren. När de skulle börja springa 100 meter fick Affe syn på mig. Är du Linda? frågade han och undrade om jag kunde vara med. Jag hade sandaler och fick springa barfota. Jag var livrädd, det var startpistol och startblock. Det här vill jag inte vara med om, det var hemskt. Jag tänkte att jag springer jättefort så cyklar jag hem sen. Linda satte klubbrekord med en sekund direkt. 12 år gammal sprang hon sträckan på fantastiska 13,5 sekunder.
I klubben undrade man om Linda kunde något mer så Linda blev kvar hela kvällen och fick hoppa höjd, stöta kula, kasta spjut… Det blev klubbrekord i höjd. Lindas föräldrar visst inte var hon var. De var på väg att ringa polisen när Linda, tre timmar senare, kom hem och ropade:
– Mamma, mamma, jag kan bli bäst i Sverige! Hanviken och Kumla skola betydde mycket under uppväxten. Hon minns särskilt Tyresö-olympiaden. Många av hennes lärare stöttade och kom och tittade när Linda tävlade.
– De här engagerade lärarna gjorde mig nyfiken på att själv bli lärare. Det var en fantastisk uppväxttid. Hur en kommun kan generera så många bra vuxna människor som är med och fostrar barnen på ett så positivt sätt. Det fanns en vision om att nå ut, förändra och ha ett ansvar gentemot andra. Det var en anda i hela klubben och även i Kumla skola. Jag tänkte aldrig att jag skulle bli elitidrottare. Det var alltid på villkoret att kamratskapet gick före i klubben. De stöttade mig helt otroligt.
Linda vann SM (1969) på Stockholm stadion för 13/14-åringar på 12,8. En av de bästa tiderna i världen för den åldersklassen. Det blev tävlingar och träningsläger runt om i Sverige. Men Linda fortsatte träna två gånger i veckan med Hanviken. Hon var Hanviken trogen hela sin idrottskarriär och bytte aldrig klubb
– Jag blev den första moderna idrottskvinnan i Sverige. Jag kunde satsa professionellt, jag hade manager och sponsorer och kunde stanna kvar i Hanvikens SK. Innan var det bara killar som hade sponsorer. När jag var med i DN-galan fick killarna betalt men inte vi tjejer. Då förhandlade jag om detta för mig och en väninna. Efter tre månader gav de upp och vi fick också betalt. Sedan gick allt på räls.
1976 tog hon sin första stora internationella seger med EM-guld i München på 60 meter. Landet fick för första gången en kvinnlig världssprinter, och hyllningarna tog aldrig slut. Förrän 1981. Då tog de verkligen slut. Linda testades positivt vid ett SM och befanns skyldig till dopning. Hon stängdes av i 1,5 år. Linda nekade och tränaren Pertti Helin tog senare på sig skulden. Han hade gett Linda tabletter under förevändning att det var vitamintabletter.
– Jag hade litat på en person under åtta års tid. Vi bröt direkt och har inte talats vid sedan dess. I dag hade det varit en kriminell handling det tränaren gjorde. Jag blev helt knäckt och så besviken. Hon tänker tillbaka.
– Det kan bli livsfarligt när fanatiska och dynamiska tränare jobbar med unga människor. Ungdomen blir ett redskap för tränarens framgång. En tränare eller lärare kan lyfta eller knäcka. Min tränare kunde vara en tyrann. Men jag var mer av en rebell. Han var tvungen att manipulera mig för att få mig dit han ville. Linda friades i Skandinavien men inte av internationella friidrottsförbundet (IAAF), och nu började en lång kamp för att få upprättelse.
Trots bevis lyckades hon inte riktigt, och den negativa uppmärksamheten gjorde att hon fick svårt att börja tävla igen.
– Jag hittade inte tillbaka till glädjen. Jag tränade men jag ville inte tävla längre. Det bara låste sig. Tack vare vänner i USA blev år 1984 en vändpunkt. Linda blev uppmanad att flytta till Los Angeles. Här kunde hon börja om och fokusera på att se framåt. Linda fick först jobb i ett hälsocenter. Senare arbetade hon på Santa Monica College som Head Track Coach för sprinterteamet. Men så blev hemlängtan för stark. Efter tio år flyttade Linda hem igen. Nu har hon alltså varit med i TV-programmet Mästarnas Mästare som gick på SVT, och en orsak till det är att hon ville berätta om tiden som dopningsanklagad.
– Jag tycker att det blev bra diskussioner just omkring det som hände mig, genusperspektivet och tränarens roll som ledare. Intervjun är slut och nu knackar ett gäng trettonåringar på fönsterrutan. De vinkar och pekar mot idrottshallen. Det är Lindas mentorselever som skyndat sig hit efter lunchen för att få extra tid i hallen.
– Ni är tidiga grabbar. Ni kan vara ute en liten stund, det är bra med frisk luft, säger Linda till sina elever.
Text: Camilla Sellergren Foto: Anders Hillergren
