Hon hade alltid velat skriva en roman. En kvarglömd mobil i Fornuddsparken blev starten på den. Nu är den färdigskriven och utgiven och Tyresös Pernilla Alm kan titulera sig författare.
Jag ska skriva en bok. Pernilla Alm arbetade som lärare i Nacka, men var på en föreläsning med författaren Denise Rudberg som pratade om att komma igång med sitt skrivande. Pernilla insåg att det bara var att bestämma sig. Lika väl som man aktivt jobbar för att utbilda sig till lärare så måste man aktivt jobba för att bli författare.
Pernilla hade alltid velat skriva en bok, men föreläsningen med Denise blev som en väckarklocka. Hon anmälde sig till en skrivarkurs, och sedan var bara frågan: Vad skulle boken handla om?
Så en dag då hon var med sina barn i Fornuddsparken hittade hon en mobil som någon tappat. Väl hemma lyckades hon spåra upp ägaren som kom och hämtade mobilen. Så slog det henne. Vad skulle hända om någon hittade en mobil och den som kom och hämtade den var personens gamla ungdomskärlek? Grunden till boken var klar.
Nu var det inte Pernillas första kärlek som stod utanför dörren den där dagen. Det var en helt vanlig man som arbetade på en chipsfabrik och gav Pernilla en låda chips som tack för mobilen. Han vet inte ens om att han är grunden till en bok. Än. Kanske den här artikeln kommer göra honom uppmärksam på den saken.
När man kliver in i Pernillas nyproducerade hus på en bergsknall i Trollbäcken känns det nästan som om man kliver in hos huvudpersonen Caroline. Hon bor också i en nybyggd villa i Tyresö, har också man och två döttrar, har också ett välordnat liv. Likheterna är medvetna.
– Gräv där du står, fick jag lära mig på kursen, säger hon. Jag har använt jättemycket från min miljö.
Ändå tänkte hon först förlägga handlingen till Nacka. Det är där hon jobbar som lärare, så den orten kan hon också väl, och då skulle huvudpersonens livssituation inte bli lika extremt lik hennes egen. Men i Nacka bor så mycket mediefolk kom hon på, den orten är redan omnämnd.
– Nej, Tyresö får vi nog sätta på kartan, tänkte jag.
Så fick det bli. Och Tyresöborna som läser boken kommer därmed känna igen sig. Nacka får dock också vara med på ett slags hörn. Pernillas dåvarande arbetskollegor frågade om de fick ”vara med” i boken och det fick de. De fick namnge huvudpersonen Carolines kollegor.
Boken ”Alltid du” är en relationsroman där Caroline står i gränslandet mellan den spännande ungdomskärleken Adam och den trygga familjefadern Mårten. Redan från första sidan så förstår man den oundvikliga utvecklingen.
Det är inte bara miljön som Pernilla tagit från sig själv. När hon skrivit boken har hon funderat på hur hon själv skulle reagera i olika situationer. Och hur hennes man skulle reagera. Han fick redan på ett tidigt stadium läsa utkast till boken. Så det har inte varit några obehagliga överraskningar för hans del.
Hur skulle du själv reagera om din ungdomskärlek stor vid dörren?
– Det är jättesvårt att säga när jag inte har varit där. Men jag är väldigt nöjd med mitt liv. Och problemet med mig är att något ex i princip inte finns, jag har varit tillsammans med min man så länge.
Hur vanligt tror du att det är med otrohet?
– Mer vanligt än man tror. Sådana här saker händer väldigt lätt, tror jag. Jag har fått mycket respons från läsare som visar på det. Någon skrev ”Det kändes som om du skrev om mig”.
Boken är främst tänkt att vara underhållning, men även en tankeställare. Så vill även Pernilla ha det när hon läser. När hon började skriva boken visste hon inte hur den skulle sluta. Som förstagångsförfattare är det vanligt att man bara skriver på, och så var det också för Pernilla. En del författare har väldigt detaljerade synopsis, berättar hon, men det behöver inte betyda att det är det enda rätta.
– Jag har börjat fatta att alla skriver på olika sätt. En författarekollega sa ”Men jag tycker inte att det är roligt att veta allt i förväg”. Precis så är det för mig. Jag vill dras med lite när jag skriver.
Att skriva på detta sätt gör att det blir jobbigt om man vill ändra en sak, då måste man gå tillbaka och skriva om, men det tycker Pernilla att det är värt. Men någon slags plan tycker hon att det är bra att ha.
Hon berättar att hon satt och skrev hemma i sitt arbetsrum. Eller på mannens kontor i Sickla. Där fanns inga döttrar som kom och ignorerade någon stängd dörr. Där kunde hon få ro timmar i sträck. Visst hände det att hon fastnade, och visst kunde hon råka hamna på facebook när hon skulle googla något, men handlingen tog sig sakta framåt.
Många som ska skriva en bok hamnar på sida 50 och kommer inte vidare. Något också Pernilla gjorde. Boken var dock tvungen att bli klar. Inte minst på grund av bloggen Skrivarmamma där människor kunde följa hennes dröm om att skriva en bok.
– Jag pratade med Denise (Rudberg) och hon sa ”Skriv något annat” . Jag trodde att man behövde skriva allt i ordning. Då skrev jag slutet och sedan var det bara att hitta dit.
Pernilla hittade också dit. I februari 2011 var boken klar. Nu var det bara att hitta någon som ville ge ut den. Så var det så lägligt att Pernilla träffat en Pia på bokmässan i Göteborg. En Pia som råkade driva ett litet bokförlag. När Pia fick höra att Pernilla skrivit en bok frågade hon om hon fick läsa. Och det fick hon så klart.
I vanliga fall brukar förlag inte svara förrän efter månader, och då är det ofta korta standardsvar, men Pernilla fick svar när Pia läst bara tio sidor. ”Hade det inte varit för dig hade jag inte fortsatt” erkände hon senare. Stycken fick strykas, andra lektörer kopplades in och så bokade Pia in Pernilla för en lunch. De nationella prov Pernilla egentligen skulle rätta denna dag fick vänta.
– Det var lite som en anställningsintervju. Sen mitt i allt får jag ett erbjudande om att ge ut. ”Pia, vet du att det är min födelsedag i dag?” sa jag.
Det visste hon inte. Men förlaget ville ge ut boken och en överlycklig Pernilla kunde åka hem till sin man. ”Har du kontrakt nu?” undrade han. ”Vadå, det är väl inte så självklart?” svarade Pernilla. Att gå ut officiellt med antagandet ville hon dock inte förrän papprena var påskrivna. En månad senare, fredagen den 13 maj, gjordes detta och Pernilla skulle äntligen få skriva det på sin blogg.
– Det var lite komiskt. Hela min blogg gick ut på att få en bok utgiven och den dagen låg bloggen nere.
Pernilla berättar att den kom igång på kvällen, lagom till att hon var ute firade med sin man. Hon minns att hon fick sitta och skriva på mobilen på restaurangen.
En annan historisk dag i Pernillas bokhistoria var när boken kom ut. Hon gav sig iväg till Söder för att titta på boken i en butik. Till hennes besvikelse fanns den inte i den första bokhandeln, men så gick hon till Akademibokhandeln, och där, där stod den!
”Kan du ta kort på mig och den här boken?”. Pernilla skämdes när hon ställde frågan till expediten, men ett foto måste hon ha, inte minst för bloggens skull. Expediten tyckte bara att det var roligt att ta kort på en förstagångsförfattare och hennes bok.
Nu har Pernilla vant sig vid att se sin bok i affärerna. Men ibland händer det att hennes döttrar utanför en bokhandel frågar ”Mamma, ska vi gå och se om din bok finns där?”. I dag finns boken även på Tyresö bibliotek vilket gläder Pernilla. De hade ställt upp den så fint utan att veta att vare sig författaren eller huvudpersonen bor i Tyresö.
Exakt hur det gått för boken vet inte Caroline. Men det är ovanligt att debutanter säljer bra. Runt 1200-1500 ex kan man räkna med. Först på tredje boken brukar man säga att en författare slår igenom. Pernilla har redan börjat på sin andra. Hon vill inte avslöja exakt vad den handlar om. Men den har ett liknande tema som den förra: Människor som beter sig illa.
– Jag har en tredjedel kvar. Har fastnat. Jag vet inte hur den ska sluta.
Hon berättar att hon varit på researchresa i Barcelona och att hon pratat medicinska åkommor med en läkare på Huddinge sjukhus.
– Det var jätteintressant. Men man tänkte ”Hjälp, här sitter vi och pratar om en person som inte finns”. Det är helt sjukt egentligen.
Människor tycker i vilket fall enligt Pernillas erfarenhet bara att det är roligt att bistå med sina kunskaper till en bok. Nu efter att intervjun avslutats ska Pernilla till Görvälns slott för att skriva med några författarkollegor.
– Den är inte så jättestor, den här branschen. Jag har ett litet gäng som jag umgås med. Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg,
Denise Rudberg, Lisa Forss och Sandra Gustafsson. Är man heltidsförfattare är sånt rätt viktigt. Man har ju inga kollegor.
Än så länge är det dock inget problem för Pernilla. Hon jobbar 80 procent som lärare. Eleverna bryr sig inte så särskilt mycket om att det är en författare de har i engelska och spanska. Men ibland frågar de om de kan få rabatterade böcker eller berättar att de googlat henne. Och de har respekt för henne när det kommer till novellskrivande.
Vilket råd kan du ge till den som vill bli författare?
– Ta dig tid. Annars blir det inget gjort. Sedan är det bra att gå en skrivarkurs. Och försök hitta andra som du kan bolla med och byta text med.
Och så en fråga åt dem som läst boken, vad svarar Caroline på den sista frågan?
– Jag tror att hon säger ja.
TEXT & BILD Sara Andersson
Artikeln publicerades i Magasin Tyresö NR 10. 2012
