» En film att hata
Jag hatar sådana här filmer. Jag hatar att sitta och se hur två personers liv, visserligen fiktiva, bara rinner iväg och inte alls blir så som man vill. Jag hatar att se alla misstag de gör som gör att de aldrig vid samma tidpunkt inser att de älskar varandra. Jag hatar att de inte pratar ut ordentligt och jag hatar att sitta två timmar och vänta på ett lyckligt slut som jag tror ska komma, men inte kan vara säker på.
Rosie och Alex har varit bästa vänner sedan de var sex år. De har legat och delat drömmar i ett sånt där inomshustält, eller om det är koja, som alla barn i alla engelska/amerikanska filmer verkar ha, de har festat ihop och de har pratat om snygga killar respektive tjejer. När de slutar skolan bestämmer de sig för att gå på balen ihop, men ”ödet” drar dem till andra partners, skolans snyggaste tjej respektive kille. Trots det bestämmer de sig för att lämna den brittiska småstaden tillsammans och börja plugga i Boston.
Allt ser ut att gå vägen. Men en sak kommer emellan. Rosie visar sig vara gravid. Med den där snygge balpartnern. Hon stannar hemma, medan Alex ovetande drar till drömmarnas USA.
Därefter träffar de varandra med jämna mellanrum. Alldeles för långa mellanrum, i mitt tycke.
Låter det som filmen ”En dag”? Då tänker du rätt. ”Love, Rosie” påminner mycket om den. Inte bara handlingen. Huvudrollsinnehavarna är också lika perfekt vackra/snygga, fotot är lika vackert och filmen grundar sig även här på en bok.
I början, när karaktärerna är unga, är filmen stundtals hysterisk, pinsam och lite barnförbjuden. Men den tar sig. Om jag än hatar den.
Det märks att det är min generation, 80-talisterna, som börjar ta över i filmvärlden. Det som är ”den gamla tonårstiden för länge sen” är sent 90-tal och tidigt 2000-tal med låtar som ”Las ketchup” och Beyoncés tidiga hits. Datorerna är till en början tjocka, men chattfunktionerna är självklara, kläderna är inte jätteöverdrivet ur mode och mobilerna är inte gigantiska. Det känns autentiskt, förutom vid något tillfälle där det till exempel dyker upp en Nokia 3310 så sent som 2009.
Som jag skrev känns filmen förutsägbar när man ser den, men jag ska inte avslöja hur det till sist går. Oavsett vilket slut den här typen av filmer får så hatar jag dem. Slutar de olyckligt så hatar jag dem för att huvudpersonerna inte får varandra. Slutar de lyckligt så hatar jag dem för att de lurar en att tro att det existerar sådana där perfekta personer som kommer ge en fullständig lycka, bara man hittar dem.
Namn: Love, RosieRegissör: Christian DitterSkådespelare: Lily Collins & Sam Claflin
